Livet leker - eller nåt i den stilen

Jodå, jag tog mig i kragen och ringde värdcentralen, berättade som det var och väntade mig ett snorkigt "det går över".
Men icke, nej hon pratade så lugnt med mig och frågade om jag kände det här och det här och jag svarade bara ja på det mesta, vilket ledde till att hon kunde säga att det var en depression/stressreaktion jag hade.
Hon förklarade att det första man gör är att prata med en läkare för att sedan se hur man går vidare, samtidigt kan man även få en kurator/psykolog att prata med. Lät ju himla bra, ta hand om mig, kände jag!
Men så kom då min otur in i bilden. Läkartid hade dom inte förrän tidigast nästa fredag, den 26:e.
Jag ska alltså gå så här i över en vecka när jag nu äntligen tagit mig mod att ringa dom.
Blev lite ledsen och tog ännu ett mod till mig och ringde mamma för att prata, mamma som inte visste nåt.
Och vi pratade, och pratade och pratade.
För ett par år sedan gick mamma in i väggen som det så fint heter, innan dess hade hon dessa symtom, precis som jag beskrev för henne. Hon gav mig en massa tips, tex skulle jag unna mig själv att sova. Är du trött, ja men sov då!
Som när man kommer hem från jobbet, man behöver ju faktiskt inte ställa sig med maten direkt, man kan ju faktiskt vila en halvtimme eller timme.
Vid tio befann jag mig på jobbet och jag vet att kollegorna undrar vad som försigår, men jag tänker inte berätta, inte förrän jag varit hos läkare.
Och vem vet, det kanske gått över till dess...
Kan man hoppas det?

En timme till eftermiddagsfika, är sugen på kaffe!

//Emma